1995 kom den första svenska domen rörande barnsexturism i Thailand. Den då 66 åriga, Bengt Bolin, blev gripen i Thailand och anklagad för barnsexturism då han utnyttjat 13 åriga Suriya Bong-Ngum, en fattig thailändsk pojke som hamnat fel i samhället. De sexuella övergreppen pågick ett flertal gånger och Suriya fick 400 Baht (motsvarande ca 85 SEK) efter varje besök på Bengts hotellrum. Den 18 februari 1993 bankade poliser på dörren till Bengts hotellrum och fann Bengt tillsammans med Suriya. Efter ovärdiga förhörstekniker i Thailand lyckades man, tack vare organisationen ECPAT Thailand, att eskortera Suriya Bong-Ngum till Sverige för att deltaga i rättegången mot Bengt Bolin.
Domen som kom var chockerande. Bengts straff förmildrades med motiveringen att Suriya's ålder inte understigit 15-års gränsen (Thailändsk sexlag) med mer än 1,5 år. Om skillnaden upp till lagens gräns ska ha en förmildrande effekt, varför har vi då en lag. Åldersgränsen tappar här helt sin mening. Utöver denna absurda förmildrande motivering, sätts det ett frågetecken kring frågan om Suriya hade åsamkats någon nämnvärd skada. Igen, åldergränsen finns där för en anledning, och det är inget frågetecken OM ett utnyttjande har skett - det är klarlagt. Vilket barn blir inte skadat av att utnyttjas sexuellt flera gånger om. I Sverige är man byxmyndig vid 15 års ålder, man anses alltså inte vara mogen för att förstå innebörden av sexuellt umgänge vid 13 års ålder. Varför skulle en thailändsk pojke vara annorlunda och när det dessutom handlar om sexuellt utnyttjande.
Domen förmildrades även med motivering at Bengt drabbats av betydande olägenheter och obehag till följd av massmedias uppmärksamhet.
15 år senare, 28 December 2010, kom en ny dom gällande sexuella övergrepp på barn. Denna gången handlar det om en svensk pappa som sexuellt utnyttjat sin son ett flertal gånger. Domen föll till fördel för pappan, då Högsta Domstolen inte anser att pojken kunnat beskriva händelserna tillräckligt detaljerat. Beviskravet 'utom allt rimligt tvivel' har höjts till en skala 'där det med säkerhet har fastställts'! Dessutom, sätter justitierådet Göran Lambertz, ett frågetecken kring motivet för att gå till rätten med händelsen. Han menar att där kan finnas en frestelse hos målsägande att uppnå skadestånd.
Frågan vi ställer oss är; Var är utvecklingen i rättsväsendet? Har våra svenska domare inte utvecklat sitt tänkande sedan 1995? Det är tydligt att utbildning hos våra domare, angående barns reaktioner efter att ha blivit utnyttjade sexuellt, är bristande. Hur kan man kräva att ett barn ska berätta detaljrikt om när ens pappa, den figur som ska vara en förebild, utnyttjar en sexuellt.
Hur Lambertz kan ha mage att påstå att det möjligtvis är frestelsen att få skadestånd som driver sonen att anklaga pappan, är ofattbart. Sedan när går barn till rätten på vinst och förlust för att tjäna pengar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar