Våldtäkt, eller...? Var går gränsen och vad säger lagen?
Sydsvenskan uppmärksammade i gårdagens tidning det faktum att 41 anmälda våldtäkter i Lund under 2010 inte ens har lett till åtal. I dagens tidning ifrågasätter Hanna Nilsson om beviskraven är för höga? Amnesty menar att anmälningarna påverkas av ”polisens och åklagarens kompetens, motivation och värderingar”. Dem vill nu se en utredning om varför så få åtal väcks efter så många anmälningar. Vad klassar vi egentligen som våldtäkt?
Efter Sydsvenskans presentation av antalet anmälda våldtäkter som inte lett till åtal så är frågan om fler nu kommer att dra sig för att anmäla en våldtäkt eller sexuellt ofredande? Många frågar sig nog en extra gång om det är lönt att anmäla när minnesbilden inte är helt klar från den gångna midsommarnatten eller den spontana strandfesten? Det är inte sällan man hör flickor, som knappt hunnit bli byxmyndiga, intala sig själva att det som hände nog ändå var deras egna fel att det blev som det blev, så det är ingen idé att anmäla. Jag hävdar att är man osäker om man blivit utnyttjad så är svaret ofta jakande, då det saknas ett gemensamt samtycke till händelsen.
Precis som Hanna skriver, så är det också viktigt att se över situationen för den anklagade. Även den som blir anklagad för att ha förgripit sig sexuellt på en annan måste kunna känna sig trygg i rättssystemet och veta att även deras version av händelsen blir betrodd och inte påverkade av polisens kompetens, motivation och värderingar.
Siffrorna visar på att det nog är dags för ytterligare en diskussionen kring brottet våldtäkt!
Hanna Nilsson är förutom ledarskribent på Sydsvenskan också frilansjournalist och bloggare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar