Jag måste erkänna att jag reagerade när jag läste nyheterna om att ett studentfotografi hade blivit anmält som barnpornografi. Två dagstidningars ledarsidor fångade mitt intresse. Den ena menade att jakten på barnpornografibrottslingar har gått för långt och att en slags moralpanik har utvecklats där människor inte kan skilja mellan vad som faktiskt är ett brott och vad som inte är det. Skribenten tog upp fallet med studentfotot men nämnde även fallet med serietecknaren (mangaserier) som blev dömd för barnpornografibrott.
Jag har varken sett studentplakatet eller mangatecknarens serie och ska kanske därför inte uttala mig… men det tänker jag göra i alla fall… eftersom jag kan.. eftersom detta är en blogg där vi ska uttrycka våra tankar och åsikter om vad vi anser är fruktansvärda brott mot barn.
Det första som slår mig är att det är en stor skillnad mellan att en civil person anmäler ett foto som barnpornografi och det är en helt annan när en domstol bedömer att ett barnpornografibrott har begåtts. Det krävs ganska mycket för att en domstol ska anses att det är ställt utom rimligt tvivel att ett brott har begåtts. Därför tycker jag det är ganska starkt att ledarbloggen i GP http://www.gp.se/nyheter/ledare/1.652744-undvik-moralpanik tycker att det är absurt att serietecknaren blev dömd. Det finns inget brottsoffer menar skribenten, varför ska då någon straffas? Jag tycker inte det resonemanget håller. Även om ett barn inte blir sexuellt utnyttjat av en vuxen person bidrar serien till ett brott mot barn. Vad är skillnaden mellan ett foto och en teckning om båda porträtterar ett brutalt övergrepp som är olagligt. Barn, överallt i hela världen, tar skada av sådana teckningar. Jag är fullt medveten om att det finns människor som inte är av samma åsikt som mig men för mig rent personligt står det klart att en teckning visst kan anses vara barnpornografi och således utgöra ett brott.
I vilket fall anser jag (återigen utan att ha sett fotot) att anmälningen av studentfotografiet gick för långt. Jag anser dock att både ovan nämnda ledare samt Sanna Raymans ledare i Svenska Dagbladet http://blog.svd.se/ledarbloggen/2011/06/14/nakna-barn-ar-inte-barnporr/ inte riktigt täcker all problematik med barnpornografibrott eller sexuella brott mot barn överhuvudtaget oavsett vilken brottsrubricering. Det låter på båda skribenterna som att dessa brott endast begås av sjuka människor, pedofiler. Bilden man får framför ögonen är äldre ensamma män som begår sjuka sexuella övergrepp mot barn. Problemet är att dessa män eller kvinnor, pedofilerna, utgör en bråkdel av den grupp som faktiskt köper sex av barn. ECPAT har genom studier visat att majoriteten av förövarna (de som utövar sexuell exploatering av barn) nuförtiden är män/killar i åldern 20-30 år. Jag blev chockad första gången jag hörde detta. Men sen kom jag att tänka på alla backpackers som reser runt i Sydostasien varje år. Med all säkerhet ser inte de sig som barnsexbrottslingar om de köper sex på en grabbresan i Thailand. De visste säkert inte om att de hade sex med en minderårig men det är ingen ursäkt. De borde ha vetat. De borde ha kontrollerat. De borde, enligt min åsikt, inte ha köpt sex överhuvudtaget. Det är ingen ursäkt att barnet såg äldre ut än vad hon eller han faktiskt var. Bara för att det sker utomlands, mot andra barn än svenska, så känns det som att problemet inte tas på allvar. En diskussion om vad män och kvinnor gör på sin semester måste tas upp. Och framförallt vad våra svenska ungdomar gör på sina jordenruntresor efter de har tagit studenten. Kanske är studentfotografiet inte barnpornografi men gymnasiet är en helt rätt arena för att börja diskutera de här frågorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar