Hur kan det vara möjligt..

Hur kan det vara möjligt..

att en hovrätt i Sverige kan komma fram till ett domslut som detta?! http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1285862/Dom-mot-tio-i-kopplerimal-i-Malmo.html

Som juriststuderande får man veta att man bör förhålla sig ganska nyanserad till vad som skrivs i tidningar om rättsfall, då nyhetsartiklar inte alltid ger ett klart juridisk perspektiv över händelser. Men vad gäller ”Kopplerihärvan” i Malmö är jag inte så säker på att ett ensidigt juridiskt synsätt är att föredra.

En 14 årig förståndshandikappad flicka blir våldtagen av ett flertal killar och män men ändå kan inte hovrättten utdöma något skadestånd till henne efterson hon, enligt rätten, inte kan anses vara tillräckligt kränkt. Hur i hela fridens namn tänker man som domare då?    

De fyra männen (av de totalt nio åtalade) som dömdes för olika brott i tingsrätten blev antingen helt friade eller fick sänkta straff när hovrättens överläggning var slut. Huvudmannen, en nittonårig som flickan ansåg var hennes pojkvän, dömdes till tre månaders fängelse för koppleri. Därmed sänktes påföljden då tingsrätten bedömde gärningen som grovt koppleri. De två männen som dömdes för våldtäkt mot barn i tingsrätten blev helt friade av hovrätten. De går alltså helt fria trots att det är oomtvistat att de har haft sex med en 14-årig förståndshandikappad flicka. Ytterligare en sjuttonårig kille fick sitt straff för sexköp sänkt då hovrätten ansåg att hans tilldömda bötesbelopp var för stort.

Anledningen till hovrättens bedömning är att de ifrågasätter flickans trovärdighet då hon inte  på ett sammanhängade sätt kan berätta om händelserna. Ska man verkligen sätta samma krav på en vuxen människas förmåga att på ett trovärdigt sätt vittna om kränkande och brottsliga handlingar som för ett förståndshandikappat barn? Hur skulle det ställa sig mot regleringar i Barnrättskonventionen?

Den andra centrala omständigheten som fick hovrätten att ändra tingsrättens dom var männens förmåga att inse att hon var ett barn, att hon endast var 14 år. Trots att flera sakkunniga vittnar om att det inte finns någon tvekan om att när man möter flickan förstår man genom hennes beteende att  hon är ett barn, så väljer hovrätten att gå på männens vittnesmål. Återigen mycket förvånansvärt. Madeleine Leijonhufvud har diskuterat detta tillsammans med fd överåklagare Sven-Erik Alhem och Helena Karlén, ECPAT’s generalsekreterare i Sydsvenskans artikel.  http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1397934/Experterna-rasar-mot-koppleridom.html

Om Högsta Domstolen tar upp fallet för prövning får man verkligen hoppas att flickan i det här fallet och barn överlag i Sverige får någon slags upprättelse för det sätt de behandlas på av rättsväsendet. För i nuläget får vi svenskar verkligen skämmas.

Utvecklingen har stått still de senaste 15 åren

1995 kom den första svenska domen rörande barnsexturism i Thailand. Den då 66 åriga, Bengt Bolin, blev gripen i Thailand och anklagad för barnsexturism då han utnyttjat 13 åriga Suriya Bong-Ngum, en fattig thailändsk pojke som hamnat fel i samhället. De sexuella övergreppen pågick ett flertal gånger och Suriya fick 400 Baht (motsvarande ca 85 SEK) efter varje besök på Bengts hotellrum. Den 18 februari 1993 bankade poliser på dörren till Bengts hotellrum och fann Bengt tillsammans med Suriya. Efter ovärdiga förhörstekniker i Thailand lyckades man, tack vare organisationen ECPAT Thailand, att eskortera Suriya Bong-Ngum till Sverige för att deltaga i rättegången mot Bengt Bolin.


Domen som kom var chockerande. Bengts straff förmildrades med motiveringen att Suriya's ålder inte understigit 15-års gränsen (Thailändsk sexlag) med mer än 1,5 år. Om skillnaden upp till lagens gräns ska ha en förmildrande effekt, varför har vi då en lag. Åldersgränsen tappar här helt sin mening. Utöver denna absurda förmildrande motivering, sätts det ett frågetecken kring frågan om Suriya hade åsamkats någon nämnvärd skada. Igen, åldergränsen finns där för en anledning, och det är inget frågetecken OM ett utnyttjande har skett - det är klarlagt. Vilket barn blir inte skadat av att utnyttjas sexuellt flera gånger om. I Sverige är man byxmyndig vid 15 års ålder, man anses alltså inte vara mogen för att förstå innebörden av sexuellt umgänge vid 13 års ålder. Varför skulle en thailändsk pojke vara annorlunda och när det dessutom handlar om sexuellt utnyttjande.
Domen förmildrades även med motivering at Bengt drabbats av betydande olägenheter och obehag till följd av massmedias uppmärksamhet.

15 år senare, 28 December 2010, kom en ny dom gällande sexuella övergrepp på barn. Denna gången handlar det om en svensk pappa som sexuellt utnyttjat sin son ett flertal gånger. Domen föll till fördel för pappan, då Högsta Domstolen inte anser att pojken kunnat beskriva händelserna tillräckligt detaljerat. Beviskravet 'utom allt rimligt tvivel' har höjts till en skala 'där det med säkerhet har fastställts'! Dessutom, sätter justitierådet Göran Lambertz, ett frågetecken kring motivet för att gå till rätten med händelsen. Han menar att där kan finnas en frestelse hos målsägande att uppnå skadestånd.

Frågan vi ställer oss är; Var är utvecklingen i rättsväsendet? Har våra svenska domare inte utvecklat sitt tänkande sedan 1995? Det är tydligt att utbildning hos våra domare, angående barns reaktioner efter att ha blivit utnyttjade sexuellt, är bristande. Hur kan man kräva att ett barn ska berätta detaljrikt om när ens pappa, den figur som ska vara en förebild, utnyttjar en sexuellt.
Hur Lambertz kan ha mage att påstå att det möjligtvis är frestelsen att få skadestånd som driver sonen att anklaga pappan, är ofattbart. Sedan när går barn till rätten på vinst och förlust för att tjäna pengar?

En framgångsrik metod..

Sverige anser sig kunna stoltsera med en till synes effektiv sexköpslag som fokuserar på och  straffbelägger köparen. Men vad händer med de svenskar som väljer att åka till andra platser i världen där lagstiftning eller kanske framförallt implementeringen av lagstiftning mot sexhandel av barn brister.  Ska svenska vuxna människor kunna begå fruktansvärda brott så länge det inte sker mot svenska barn?

Nej, vårt ansvar ska sträcka sig långt utanför den nationella gränsen. Problem uppstår dock just på grund av avståndet till exempelvis Thailand och Kambodia som båda är destinationer för så kallad barnsexturism.

I artikeln, länkad nedan, beskrivs USA:s nya satsning för att straffa amerikanska barnsexturister som åker till Kambodia för att köpa och utnyttja barn för sexuella ändamål. De har inrättat ICE, Immigration and Customs Enforcement Agency , som har agenter på plats i Sydostasien. Agenterna samarbetar med NGO’s som är etablerade lokalt för att hitta och gripa förövare. Samarbetet med lokalbefolkningen är framförallt framgångsrikt då dessa   lättare kan ta sig runt och dokumentera misstänkta utan att väcka för mycket uppmärksamhet. När förövaren väl är lokaliserad går de amerikanska agenterna in och arresterar förövaren och ser till att denne transporteras och ställs inför rätta i USA.

Sedan sju år tillbaka har ”the Protect Act” gjort denna typ av engagemang utomlands möjligt för USA. De har under denna tid åtalat 85 amerikanska barnsexturister. Många fler än vad Sverige någonsin har ställt inför rätta. Är det inte dags för Sverige att ta sitt ansvar för svenskar som åker utomlands och förstör livet för oskyldiga små barn?

 http://www.bbc.co.uk/news/world-us-canada-12298870